Dela nyhet
Stort tack Schlyter för din insats i Helenelund
2 nov 2021 0 kommentarer
En era är över i Helenelunds IK bandy. Kämpen, profilen och karaktären Jakob Schlyter, 31, lämnar – som bekant – klubben efter tio händelserika år.
På söndag börjar äntligen division 1 östra igen efter ett och ett halvt års dvala. Men det blir utan en av klubbens, och seriens, största spelarprofiler i modern tid. Ja, det är ju sedan en tid officiellt att Jakob Schlyter lämnat HIK. Flyttlasset till Göteborg gick redan i våras och han har redan hunnit hitta en ny klubb – och även debuterat.
HIK kommer att tugga vidare i jakten på framgång, men gör det alltså med en karaktär fattigare. Det blev totalt tio år i Helenelunds IK, åtskilliga matcher och framför allt många utvisningsminuter. Det är få i division 1 östra-serien som inte kände till HIK:s nummer 9, Jakob Schlyter.
Vi tar och backar bandet ett decennium. Närmare bestämt till våren 2011. HIK:s a-lag gjorde då en liten omstart med många unga hungriga killar där Johan ”Krona” Kronberg, då 32, var den enda spelaren över 30. Andra karaktärer i laget var bland annat Andreas Karlsson, Viktor Brink och Jonas ”Jalle” Jonsson.
Nyblivna allsvenska laget Tellus hade samma år dammsugit serien på spelare (fyra från oss), medan forna topplaget GT/76 tonade ner sin satsning. När locktonerna från HIK kom blev en då drygt 20-årig söderortare istället sugen på spel i norra Stockholm. Fiendeland.
– Jag träffade tränarna Conny (Rydqvist) och Jocke (Lindberg) och fick en bra känsla. När jag såg anläggningen på nära håll kände jag att HIK var proffsigare på alla sätt. Hela föreningen och alla involverade personer kändes mycket mer proffsiga än i GT, minns ”Jacke”.
Samtidigt var inte rivaliteten mellan HIK och GT lika giftig som den är idag.
– Det var mest en personlig rivalitet egentligen. Jag hade mött HIK:s P90-lag många gånger och tampats mot Willy, Adde och Linus i både HIK och Bajen. Alltid stenhårda matcher.
Tillsammans med vännen Joel Lövgren valde Jacke att 2011 spela för HIK istället. Säsongen innan lämnade en sur eftersmak vilket gjorde nya klubbvalet enklare.
– Jag krigade alltid för GT och vi ledde serien hela säsongen. Då tog styrelsen bort våra träningstider och sa att vi var skyldiga pengar. Det fanns heller inga ambitioner att nå allsvenskan och dom ville satsa på damerna. Då kände jag ingen som helst anledning att vara kvar, trots att det var min moderklubb.
Att det skulle bli tio år i Sollentuna visste självklart inte Schlyter då.
Det blev dessutom ett tufft debutår. Lagets sjundeplats var den sämsta tabellplaceringen i division 1 under Schlyters alla år på Vallen. Kanske också klubbens sämsta placering i modern tid. Det var först med fyra omgångar kvar – borta mot Lesjöfors – som kontraktet säkrades.
– Laget var kanske inte jättebra och vi hade en mellansäsong. Jag fick lira mycket och spelade både anfall och mittfält, men laget var nog för ungt och hade för mycket toppar och dalar.
Säsongen efter, 2012/13, hoppade Conny Rydqvist av sent och Mats ”Smålle” Johansson fick hoppa in en bit in på hösten. Han tog visserligen över en talangfull trupp men en alltför tunn sådan. Micke Svensson var till exempel ensam målvakt i truppen.
– Jag gillade ”Smålle” och vi kom ihop mer som grupp även om vi var tunna. Typ bara en matchtrupp. Martin Krigh utvecklades som fasen minns jag och ”T.A” (Thomas Arvidsson”), Daniel Mökander och Tim Z Johansson presterade starkt. Jag gjorde 18 poäng som anfallare vilket jag ändå var ganska nöjd med.
Stommen från 2012/13 blev kvar även den kommande säsongen och det tillkom även en hel intressanta nyförvärv. 14 stycken till och med. Både externt och från de egna leden. Säsongen innan var det tufft att få in nytillskott – men det ändrades med besked till 2013/14.
– Sjukt bra lag. Vi fick in bröderna Andersson (Micke och Mattias), ”Sigge” (Jonathan Sigfridsson), Martin Ohlsson, Timmy Härdin, Markus Karlsson med flera.
– Vi vann också serien klart men jag hade det rätt tufft med speltid. Jag var med i alla matcher men började oftast på bänken. Det var stenhård konkurrens i anfallet så jag fick framför allt hoppa in som deff-mitt. En liten missräkning såklart. Oavsett var det en jäkligt rolig säsong och jag minns kvalen än idag.
Ja, det blev som bekant en klar serieseger, kval uppåt och massor med mål framåt. Dock räckte HIK inte till kvalen varken mot Skutskär eller Otterbäcken.
Till 2014/15 lämnade ”Smålle” och han ersattes av välkände Roger Jakobsson. Tillbaka till laget kom dessutom profilen Linus Hansson efter äventyr i Tellus och gnuggaren Per ”Påven” Engström anslöt från Köping.
För Jackes del började det dock sådär.
– Jag var borta hela första halvan och säsongsdebuterade först kring jul borta mot Norrtelje. Men det var ju då allt det roliga började, ha ha. Vi gick skitbra under andra halvan och blev till slut tvåa bakom DIF på sämre målskillnad.
Schlyter hade då lämnat striker-positionen och konkurrerade som defensiv mittfältare. Den säsongen gjorde HIK något som a-laget inte varit kända för genom åren: nämligen att vinna ett kval uppåt. Visserligen en nivå ner mot de förlorade kvalen under 80-, 90- och 00-talen – men oavsett ett vunnet kval.
– Ja, vilket minne! Vi spelade ut Karlsborg hemma (5–3) men spelade sådär borta. Men förlusten med 2–3 räckte ändå till att gå upp till allsvenskan. Den tågresan ner var minnesvärd, minst sagt.
Kvalsegern innebar att Helenelund med egen maskin spelade upp sig till näst högsta serien. En stor bedrift givetvis.
Dock beslutade sig vintern att komma extra sent så förutsättningarna var rent ut sagt usla. Två allsvenska bortamatcher spelades innan a-laget ens hade tränat ute på Vallen (!).
Ändå lyckades a-laget, förstärkta med bland annat hemvändarna Robert Hannus och Chribbe Lunde, rubba nyss nedflyttade Ljusdal i premiären och föll bara med 1–3 inför 700 åskådare. När storskytten Mattias Andersson slungade in ett frislag, i slutet på första, till 1–0 för oss höll hela Ljusdals IP andan.
– Jag har fått det berättat för mig att jag egentligen inte skulle spelat alls den matchen, men fick vara med för att jag hade ett stort jäklar anamma och smällde på. Vi gjorde en fantastisk match och jag kände att jag fick en bra start i allsvenskan.
Tyvärr fick HIK ingen bra start på serien. Riktigt usel faktiskt. Hela första halvan innebar idel förluster.
Men kring jul kom vändningen. En del av det förklaras av truppen kunde träna en längre tid på storis och att man växt in serien. Men även ett positionsbyte som skapade mer stadga i laget.
– Jag och ”Sigge” bytte plats och jag blev back. Det kändes helt rätt och vi började faktiskt ta poäng då. Jag kände att jag fick ut det mesta av mig själv på backen och T.A var sjukt bra som libero bredvid mig. Hade serien varit längre så hade vi klarat oss kvar, vi var verkligen allsvenska under andra halvan.
Efter det blev det backlinjen för jämnan för den 25-åriga krigaren.
– Jag hade ju alltid definierat mig som anfallare så det blev en liten identitetskris till en början. Men jag kände att fick ut det jag var bäst på som back och kände mig trygg där nere. Man slapp pressen att göra poäng och kunde istället koncentrera mig på att jobba, slita och tackla. Jag kände direkt att jag fick självförtroende och att det gick bra.
Tyvärr blev det en näst sista plats ändå och degraderade HIK började sedan om i division 1 igen. In som tränare kom legendaren Nisse Karlsson. Ett lyckokast för en lite stukad trupp.
– Min klart bästa säsong och även den roligaste. Vi hade ruskigt kul. Nisse har varit den klart bästa tränaren jag haft och han fick verkligen ihop gruppen. Vi kunde dock gjort det aningen bättre resultatmässigt men kul hade vi. För egen del utvecklades jag mycket. Det som var extra roligt var att Nisse involverade backarna även i offensiven.
Det blev tyvärr bara en säsong med Nisse och därpå följde två år med välmeriterade Peter Rönnqvist som coach.
– Jag gillade Peter som tränare men vi fick inte riktigt till det. Jag tycker vi underpresterade trots att vi hade ett rätt bra lag men det var för få som var involverade i spelet. För egen del gick det ganska bra men inte som under Nisse-säsongen.
– En höjdpunkt från de säsongerna var bortamatchen mot AIK när vi höll på att hämta upp 0–5 till lika men hann inte riktigt ikapp. AIK hade precis börjat satsa då så det var stort att vi rubbade dom.
I slutet av 10-talet började Jacke att alltmer börja blicka mot det civila livet. Arbetet med företaget Convendum tog mycket kraft och tiden för bandy blev lidande.
Men han hann med en sista kraftsamling i Lunden. Håkan Hult återvände 2019 till klubben efter några framgångsrika år i rivalen GT. Och han påbörjade en satsning även i HIK.
– Håkan är mästare på att värva spelare, få ihop en grupp och han fick in många duktiga killar hit.
A-laget gick sedan obesegrade i serien. I den sista matchens allra sista sekund gjorde Adde Karlsson 2–2 borta mot GT i serie-epilogen – och bärgade seriesegern.
– Sjukt rolig säsong. Vi hade bra sammanhållning och var ett bra gäng, det är svårt att säga något annat. Tyvärr var vi sämre i kvalet men överlag var det en riktigt häftig säsong. Den, allsvenskan (2015/16) och den med Nisse (2016/17) är mina favoriter.
Tanken var att Jacke skulle spelat även 2020/21 men den blev ju inställd på grund av corona. Kvalmatchen borta mot Västanfors (3–9) blev därför hans sista med Lunden. Självklart blev det en tia på botbänken även då.
I våras gick flyttlasset ner till Majorna i Göteborg. En drygt tioårig sejour i svartrött kan därmed summeras. I början var det aningen skakigt och en del skador som påverkade prestationen, men sedan 2015 har det gått spikrakt uppåt för Jakob.
– Det är svårt att göra det kortfattat. HIK har varit en stor del av mitt liv mellan jag var 20 år och 30. Det har varit en era och det är klart det känns tråkigt. Jag har fått massor med vänner, minnen och upplevelser, säger Jacke och fortsätter:
– Vi vann ju serien två gånger, har spelat tre kval till allsvenskan och spelat i allsvenskan. Minnen jag aldrig glömmer. Jag har även haft massor med bra tränare och spelat på olika positioner. HIK har varit en extremt viktig del av mitt liv och jag känner att den är min hemmaklubb mer än GT och alla fotbollsklubbar jag spelat i.
Nu väntar spel i SK Höjden nere på västkusten.
– Det blir kul, jag kunde inte låta bli. Det var ju länge sedan jag bytte klubb så det blir ett nytt äventyr. Det ska bli intressant att se hur det blir med en ny klubb när jag är en 31-årig veteran och mera självsäker.
På Vallen byggs det nya utvisningsbås till denna säsong men hann han aldrig testa dessa i HIK-skruden. Jacke har inte vunnit några skytteligor i HIK men däremot toppade han allt som oftast utvisningsligan. Men det är mer än busstämpel som Jakob Schlyter lämnar efter sig på Vallen.
– Jag tror att minnesbilden är att jag är en tuffing som inte lägger några fingrar emellan. Det blev ju en och annan minut på bänken. Men jag hoppas också att de minns jobbet jag alltid la ner för HIK och hur jag kämpade för laget. Kanske inte motståndarna men medspelarna och tränarna i alla fall, ha ha.
STORT TACK, JACKE!
---------
Jacke väljer sina favoriter
Favorittränare: Nisse Karlsson
Bästa minne: Kvalmatcherna mot Karlsborg 2015
Bästa match: GT hemma 2018 (vinst 7-2) och Falu BS i allsvenskan 2016 (3-3)
Bästa medspelare: Daniel Mökander. ”Sjukt bra spelare som lätt hade platsat i elitserien om han satsat”.
Bästa motspelare: Rinat Shamshutov (då i AIK)
--------
Jacke väljer sin HIK-elva
Målvakt: Markus Karlsson
Libero: Christian Johansson
Backar: Jacke själv och Thomas ”T.A” Arvidsson
Ytterhalvor: Andreas Karlsson, Timmy Härdin
Deff-mitt: Daniel Mökander
Off-Mittar: Linus Hansson, Martin Krigh
Anfallare: Micke Andersson, Martin Ohlsson
Tränare: Nisse Karlsson
Avbytare: Gustav Jakobsson (mv), Willy Johansson, Jonathan “Sigge” Sigfridsson, Per “Påven” Engström, Christopher Lunde, Albin Rönnqvist
Kommentar: ”Ett sjukt bra lag som vi garanterat skulle vinna division 1 med”
/Anders Ekström
Kommentarer